Hjulspår

Efter ytterligare promenader i Calitri, besök på ett internetcafé och lunch ger vi oss iväg mot Brindisi för färjefärd till Albanien. Vi valde Brindisi för att det där går en färja till Vlore som ligger ganska långt söderut i Albanien. Från Bari går det också färjor men inte till Vlore. Vi åker först norr ut på väg 401 och 93 för att nå motorvägen som går till Bari. Småvägarna är slingriga och går ofta i serpentiner upp och ner för kullarna. Det är svårt att tänka sig att det strax norr om där vi åker ligger en vintersportort i Lacedónia med slalombackar och liftsystem, men bergen är höga. Vi åker på cirka 500 meters höjd och de högsta topparna går upp till drygt 1 500 meter. Höjdryggarna som vi ser omkring oss är oftast fyllda med vindkraftverk och landskapet får sin prägel av dessa. Kanske inte så vackert men det är väl ett pris vi moderna människor får betala för att kunna leva det liv vi gör.

Snart når vi E842 och autostradan och kan öka farten ner mot Bari. Värmen är tryckande i bilen och när vi stannar och tankar blir det också en glass. Det luftkonditionerade tankstället känns behagligt och vi inser att det nog behövs ett och annat vindkraftverk för att vi skall få denna korta svalka och kunna köpa kylda drycker och glass när vi stannar. Vi sätter oss i bilen och ser hur andra stiger in i sina suvar och moderna luftkonditionerade bilar i sina välstrukna skjortor och susar vidare. Vi glider iväg och njuter av vinddraget som ökar med farten och ger oss svalka och torkar våra fuktiga kroppar.

I Bari betalar vi 8 € för motorvägsturen på 11 mil och väljer sedan E55, kustvägen mot Brindisi. Hade vi haft bättre med tid hade vi besökt före detta nyköpingsbon Jan Johansson med familj som sedan några år tillbaka är bosatt utanför Brindisi där han rustat upp en gammal bondgård (masseria) och nu driver Hotel Masseria Coccioli där. Men det får bli en annan gång.

Vi kör in i Brindisi och håller mot hamnen, snart ser vi ett försäljningsställe för båtbiljetter till Albanien. Vi går in och köper vår biljett, vi väljer hytt med toalett och dusch och får betala 220 € för enkel resa. Vi får anvisningar om hur vi skall köra ner till hamnen och gå in på färjekontoret och checka in. Där skall vi också betala en skatt som är 10 € per person och bil. När detta är klart åker vi in till centrum och tar ut lite kontanter eftersom vi inte vet hur det fungerar med bankomater i Albanien. Den information vi läst rekomenderar att ha euro eller dollar med sig. Sedan köper vi en hämtpizza och några öl och åker och ställer oss i kön och avnjuter kvällsmaten. Klockan är nu strax före nio på kvällen och båten skall gå kl 23. Efter en timme får vi passera Italiensk polis och tull och åka ut till båten. Vi blir stoppade av en man som skriver upp bilens registreringsnummer och vilken bil det är samt förarens passnummer. Därefter får vi rulla in i färjan som bara har en akterport som används för både fordon och passagerare till fots, vilket är merparten. Väl inne i färjan får vi kontraorder, vi måste backa ut då vår bil är för hög och vi skall åka in sist. Vi ser att alla personbilar är antingen Albansk- eller Italienskregistrerade. Personbilar kör upp på två hyllor på var sida i lastrummet och där får vi inte plats utan efter lång väntan får vi slutligen åka in och ställa oss halvt uppbackade på rampen upp till hyllan.

Färjan som är panamaregistrerad och ägs av rederiet Red Star Ferries är skruttig men vi blir lite lugnare när vi ser att hon är en utrangerad norsk färja. Alla skriftlig information och skyltar på båten är på norska så vi känner oss hemma. När vi skall ha vår hytt märker vi att något är fel, de verkar ha dubbelbokat oss. Efter att personalen sprungit fram och tillbaka några varv blir vi tillslut visade till hytten New York som tillhör de lyxigare hytterna. Vi konstaterar dock snabbt att om detta är en lyxhytt så är vi glada att inte hamna i en av de enklare.  Vi somnade i vilket fall som stockar när vi väl kom i säng vid midnatt.