Hjulspår

Ännu en morgon med härlig frukost hos Ulrika och Lars. Inget dopp i polen dock.

  

Idag skall vi fara vidare men först ska Ulrika hjälpa oss med inköp av kontantkort till mobiltelefonen och videofilm till vår filmkamera. Det blir ett snurrande bland affärer då det visar sig att vår kamera från 2005 är så gammal att sådana band inte finns i de butiker vi besöker. Vi bestämmer oss att avbryta vårt sökande och köper ett kontantkort i den sista butiken på vår rundfärd. Tror vi….. Det visar sig att kassören slår in fel kod vid försäljningen, vi köper ett Telecom-kort men får aktiveringskod till ett Vodafone-kort!? Ja, ja, det är väl snabbt ändrat tror vi, men icke! Affären måste först ringa Vodafone och det tar tid. Efter närmare en halv timmes väntan får vi pengarna tillbaka. Vi vågar inte försöka köpa ett nytt kort utan skjutsar Ulrika till biblioteket och styr sedan kosan mot Rotorua som är målet för dagen.

Till Rotorua är det ca 23 mil på normal landsväg vilket i tid beräknas ta 3 timmar enligt vår nyinköpta karta. I Nya Zeeland får man köra 100 km/tim på landsväg. Ofta saknar vägarna vägren och är ganska krokiga varför det är svårt att hålla maxfart. Landsvägarna går också genom byar och städer vilket gör att körtiden förlängs. Landet är kuperat och det blir många backar. Det finns oftast omkörningsfiler med jämna mellanrum, utan dessa är det svårt att köra om.

 

Vi färdas genom ett omväxlande landskap. Stora delar liknar svenskt böljande jordbrukslandskap med betande kor och man kunde lika gärna köra omkring i Sverige någonstans. Men så blir man plötsligt påmind om att man är någon annanstans då korna står och betar under en palm, ett cabbage tree, mitt i beteshagen. Landskapet växlar också snabbt och plötsligt är man mitt inne i något som liknar regnskog eller befinner sig på en slingrande väg uppför ett brant berg.

  

Vårt första stopp för lunch gör vi oplanerat och hamnar i Rangiriri som visar sig vara en plats där ett betydelsefullt slag ägde rum 1863 mellan de brittiska kolonisatörerna och det maoriska kungadömet grundat 1858. Britterna erkände aldrig kungadömet utan ansåg att man hade fått suveränitet över hela Nya Zeeland i det tidigare fredsfördraget i Waitangi 1840. Maorierna förlorade slaget vid Rangiriri med svåra förluster. Britterna led större  förluster vid Rangiriri än vid något annat slag på Nya Zeeland. Här finns också en begravningsplats med en massgrav över stupade maorier och gravar över stupade britter.

Lunchen intar vi på Rangiriri Heritage center där det också finns ett museum som handlar om slaget.

Vid 6-tiden närmar vi oss Rotorua i ösregn som strax går över. När vi kör in i den regnvåta staden får vi känslan av amerikansk småstad trots att ingen av oss varit i en. Bebyggelsen är låg, gatorna breda och längs vissa gator med affärer ligger gavlarna mot vägen på bästa western maner.

Cecilia har kollat övernattningsställen i Lonely Planet och vi kör till Victoria Lodge med hjälp av vår nyinköpta karta. På motellet finns lediga rum så vi checkar in. Rummen här är utrustade med kylskåp, vattenkokare mikrovågsugn samt har köksutrustning, så här kan man ha självhushåll. Vi går tvärs över vägen och handlar kvällsmat och det vi behöver till frukost. Det är svårt att hitta icke smaksatt naturlig yoghurt liksom müsli som inte innehåller en massa frukt. Vi tar det som verkar bäst så får vi se hur det smakar.

Kvällsmat på rummet, lite planering inför morgondagen, sedan är det dags för bingen.