Hjulspår

Vi startar dagen med frukost på hotellets takterrass. Här har vi en fantastisk vy över bergssluttningen upp mot fortet i stadsdelen Kala med alla fina ottomanska hus. Berat kallas ibland de tusen fönstrens stad och vi förstår varför när vi ser de fina husen. Åt andra hållet ligger den centrala delen av staden.



Efter frukost checkar vi ut och tar bilen upp till fortet. Det känns skönt att slippa gå den branta kilometerlånga vägen upp i den tryckande värmen. Vi får parkera innanför första ringmuren och betalar 200 lekë för att gå in. Till skillnad mot fortet i Gjirokaster så är det här bebott. Innanför murarna finns en hel stadsdel. Från början låg här ett 20-tal kyrkor och man kan se en hanfull av dem fortfarande. Den största kan man gå in i och här hålls mässa en gång om året. Kyrkan är nu en del av Onufrimuseet. Vi vandra omkring i de fantastiskt vackra gränderna, läskar oss med en glass i ett av kaféerna innan vi efter ett par timmar ger oss iväg mot Tirana.

Först åker vi in till centrum för att ta ut lite pengar i en av de otaliga bankomater som finns här, för idag måste vi tanka och vi tror inte vi kan betala med kort på bensinstationerna. På väg in mot centrum kommer en polisbil med sirenerna på i ruskig fart kryssande fram genom trafiken, följd av en ambulans. När vi sedan åker ut ur Berat ser vi den första trafikolyckan, den har skett strax innan vi passerar. En personbil har blivit påkörd i sidan och var ordentligt intryckt. Den påkörande bilen såg vi inte. Det var naturligtvis härifrån ambulansen kom.

Vårt första mål för dagen är ett besök på en vingård strax utanför Berat. Vi hittar skylten till Cobo Winery och svänger av. Vingården ligger alldeles bredvid landsvägen och vi kör in på gården. Cecilia går ut och tittar eftersom vi inte ser en människa. Hon är strax tillbaka och det visar sig att de just nu har besök av ett amerikanskt sällskap med tolk. De som driver vingården kan ingen engelska. Vi har tur och hinner få lite information av amerikanarna innan dom åker, sedan blir vi ensamma med en äldre man som visar sig vara han som startade vingården redan på kommunisttiden. I sin nuvarande form startade man 1998 och i dag drivs gården av de bägge sönerna. Vi får gå runt och titta på vineriet och sedan smaka ett vitt vin gjort på druvan Shesh i Bardhe, ett lättdrucket men välsmakande vin. Tyvärr ville inte farbrorn öppna en flaska av deras bästa vin som hette Kashmer gjort på druvorna Caberne Saubignon, Shesh i Zi och Merlot. Däremot bjuder han oss att smaka lagrad Raki som smakar hostmedicin. Vi köper några flaskor vita som vi smakat och två röda sorter. Vinerna kostade 50 – 70 kronor flaskan. Skall bli spännande att prova de två röda senare.

Efter vägen stannar vi och handlar lite skinka och banan för att komplettera upp det vi redan har till en enkel lunch att inta efter vägen. Vi får svårt att hitta någon stans att stanna och äta lunch. När vi äntligen hittar en någorlunda skuggig plats där vi kan svänga av hamnar vi på en sunkig ställe vid en bussuppställningsplats. Det blir en snabb lunch. I övrigt var resan till Tirana mest en transportsträcka.

Vi hade tidigare bestämt oss för att bo på hotell Nobel centralt beläget i staden och hade ringt efter vägen och bokat. Väl framme i Tirana körde vi bara rätt in mot centrum och med hjälp av Motormännens stadskarta kunde vi efter lite snurrande runt kvarteren i centrum hittar hotellet.

Det som fanns tillgängligt när vi bokade var en lägenhet i trappuppgången bredvid hotellet, en trerummare i två plan med balkong. Helt ok till ett pris av 60€. Har fanns också fri internet. Efter att ha lastat ur bilen fick vi lämna nycklarna i receptionen då dom lovat att flytta den om det blev nödvändigt. Vi stod nu på gatan utanför hotellet och det var tydligen inte helt ok.

Sen eftermiddag, efter att ha använt tvättmaskinen i lägenheten, går vi ut på stan. Vi går förbi Skënderbejtorget med statyn av Skënderbeu som anses vara den som genom sitt motstånd mot Turkarna räddade resten av Europa från att inlemmas i Ottomanska riket. På torget stod fram till 1991 en 10 meter hög staty av diktatorn Enver Hoxna. En arg folkmassa vräkte då omkull statyn. Runt torget ligger de flesta regeringsbyggnaderna och här finns också Operan. För tillfället håller toget på att byggas om så det ser mest kaotiskt ut.

Vi är på väg till Blloku, ett område som var stängt för vanligt folk under Hoxnaeran, det var här som partipamparna och eliten hade sina restauranger, klubbar och affärer. Nu är det stans mest populära ställe och här ligger all hippa klubbar och trendiga restauranger. På vägen dit passerar vi ungdomsparken, fylld av ungdomar och familjer som antingen roar sig med spel eller bara sitter och kopplar av eller har picknick. Vi går över floden Lana och är strax framme i Blloku.

Här hänger stadens ungdomar och jetsettare. De stora SUV:arna kantar gatorna och diskomusiken blandar sig med fotbollsreferaten från storbildsskärmar som sitter i nästan varje servering. Vi försöker dra oss en bit ifrån de mest skräninga ställena och hamnar tillslut på en trevlig Italiensk restaurang. Cecilia tog en blandad sallad och jag tog en Carbonara.  Lite udda att sitta här i Tirana och äta Italiensk, vi borde ju försöka prova den Albanska maten men det är inte lätt att hitta en sådan restaurang här. Det vi ser från där vi sitter är en Grekisk restaurang, några barer och klädbutiker. Maten är god och det vin på glas som vi tar till är för första gången gott och det visade sig vara Italienskt! Med en öl före maten och kaffe efter kostar det 1790 lekë eller 125 Sek. Mycket prisvärt tycker vi.

På vägen hem blir Per dålig i magen och vi måste hastigt söka en toalett. Natten blir sedan lite stökig för Per men till morgonen har det lugnat sig.