Hjulspår

Idag gäller det, skall vi få se valar eller inte? Vi äter vår frukost, packar kameror och kikare och ger oss iväg till uppsamlingsplatsen på norra sidan om stadens centrum. Vi trodde vi skulle åka härifrån kl 9 men det blir tydligen 9.30. En butik och ett kafé finns att fördriva tiden med. Per köper en keps och Cecilia köper sjösjukepiller. Dagens prognos säger liten risk för sjösjuka, just nu ligger havet blankt utanför oss, men man kan aldrig veta säger Cecilia.

   

Vi blir kallade till en kort genomgång sedan är det uppsittning i bussen för färd till båten som tydligen ligger vid South Bay på Kaikourahalvöns sydsida på andra sidan staden. Båten är mindre än vi trodde. När vi går ombord får vi veta att de som har anlag för sjösjuka skall sätta sig långt bak. Vi placerar oss i mitten och Per hamnar med Cecilia på ena sidan och en Asiatisk tjej på andra sidan mot gången. Blir vi sjösjuka så skall vi stanna på våra platser och spy i en påse och påkalla hjälp så kommer personalen och hämtar påsen och delar ut nya. Det är förbjudet att gå ut på däck under färd, en toalett finns men den skall inte användas för att kräkas i! Vi lägger ut och stävar mot öppet hav. På vägen får vi information om vad vi kan få se. Idag tror man att vi kan få se Späckhuggare vilket är väldigt ovanligt får vi veta, men målet för vår tripp är att få se en Kaskelott,  världens största tandval som kan väga upp till 50 ton och bli 20 meter lång.

Vi är på väg ut till ett område med en djuphavsgrav på drygt 1 600 m där kaskelotterna jagar stora bläckfiskar och rockor nere på drygt 1 000 meters djup. Med hjälp av en hydrofon går det att höra om en val är på väg upp och på så sätt kan båten hitta rätt läge.

Dyningarna tilltar när vi närmar oss djuphavsgraven och tjejen vid Pers sida söker sig bakåt i båten. Strax kommer en kille framifrån och slår sig ner vid Per, vit i ansiktet. Nu kräks Cecilia och strax hakar killen på. Per signalerar om påsbyten och personalen börjar få lite att göra. Båten sackar in, man har siktat Späckhuggare och vi får gå ut på däck. Strax dyker flera Späckhuggare upp kring båten och simmar med oss. Vi kan se en mamma med en kalv. Fantastiskt när dom är alldeles vid båten, simmar under och kommer upp på andra sidan. Det verkar som om dom tycker det är roligt. Vi filmar och fotograferar för fullt och alla kräkpåsar är glömda för en stund.

  

  

Späckhuggarna simmar vidare och vi slår på motorerna igen för att bege oss mot djupgraven . Till våra sittplatser igen alltså. Per sätter sig mellan sina kräkande medresenärer. Påsar fram igen. Efter ett tag sackar vi åter in och hydrofonen kommer fram. Vi korrigerar kursen och fortsätter. Så plötsligt ut på däck och där ligger han. Vi åker närmare och är kanske 25 meter från valen där den ligger och syresätter sig för att sedan återigen dyka. På utvägen fick vi lära oss att valen har ca 2 ton olja i kroppen som den använder för att kunna stiga och dyka i vattnet. Den reglerar nämligen oljans densitet med hjälp av temperaturen, helt otroligt! Vi står vid relingen och beundrar valen, Per filmar och Cecilia har stillbildkameran, alla väntar på att valen skall dyka och hoppas att få en bra bild av stjärtfenan. Plötsligt säger Cecilia att hon måste gå och kräkas så Per tar hennes kamera och hänger runt halsen. Per fortsätter filma och strax är Cecilia tillbaka och vill ha kameran. Per fumlar med kameran och det trasslar till sig, vad händer då, jo valen dyker. Filmkameran filmar just då himlen och Cecilia försöker få grepp på stillbildkameran. Per får ner filmkameran lagom för att hinna få den sista delen av stjärtfenan på bild innan valen försvinner. Resultatet för Cecilia blir detsamma. Vilket missflyt!

Lite stukade tar vi åter plats i våra säten och färden mot land börjar liksom kräkandet runt omkring. Per får nu klart för sig att killen som kräks är svensk. Han berättar att han aldrig tidigare känt tillstymmelse till sjösjuka varför han från början satte sig längst fram och att detta var det värsta han varit med om. Sjön lugnar ner sig och vi når hamnen. På bussen tillbaka börjar ett svenskt par prata med oss. Tydligen ganska gott om svenskar med på resan.

  

  

  

Vi går längs stranden tillbaka in mot staden och tittar på alla förunderliga formationer som stenarna bildar på stranden. Dags för lunch som vi intar på Groper Garage, en gammal bilverkstad mitt i centrum ombyggd till restaurang och bar. Cecilia tar in gröna musslor (New Zealand green-lipped mussel) och Per testar en laxsallad. Gott och lagom som lunch. Cecilia hittar två små krabbor inne i en av musslorna, den hoppade hon över!

  

Resten av eftermiddagen ägnar vi åt att ta en promenad ut på Kaikourahalvön för att titta på sälar som brukar ligga på stranden och slöa i solen. Det blir en skön promenad i strålande väder längs Esplanade som går efter stranden och sedan ut till udden. Där ligger Fyffe House, från början en gammal valfångarstation från 1842, idag ett museum och hembygdsområde. Vi vandrar vidare till nästa vik, här finns gott om minnesskyltar som berättar om varv och valfångarbosättningar längs stranden. Här finns också en skylt med det maoriska ordet RAHUI, som betyder begränsad tillgång av ett område, detta för att skydda fågel- och djurliv i det känsliga strandområdet.

  

Efter ytterligare en halvtimmes promenad kommer vi ut på nästa udde och just när vi funderar om vi kommer att se någon säl håller Per nästan på att snubbla över en. Han ligger där bakom en sten och vilar sig i kvällssolen. Vi fotograferar förstås och när Per ska ta kort med Cecilia nära, då markerar sälen med en tydlig morrning att nu ska vi inte komma närmare. Cecilia backar förstås men Per lyckas ändå få med båda på en bild.

  

Själva udden består av en stenplatå nedanför en klippa. Platån sträcker sig ca 100 meter ut där den möter havet. Vi vandrar ut mot havskanten och står länge och betraktar de enorma tångformationerna som dansar i vågorna.

 

Promenaden tillbaka får ett avbrott då vi stannar till för att läska oss med ett glas vin och en öl. Här smakar Per den hittills bästa ölen, en Emerson’s Hoppy Pale Ale. Nöjda med dagen och med en känsla som närmast kan beskrivas som lycka över att ha fått sett de fantastiska valarna återvänder vi till motellet.