Hjulspår

Vi tar det lugnt på morgonen. Det första Per gör efter frukost är att titta i e-posten och museet har svarat. Vi är välkomna att kontakta Dan, som är chefen för museets samlingar per telefon och komma överens med honom om när vi kan komma. Vi ringer och bestämmer att vi skall knacka på bakdörren kl 16, vi kommer då att bli insläppta. Det är ju verkligen kul att få möjlighet att se smycket trots att museet är stängt! Vad glada vi blir!

På förmiddagen får vi en skön promenad genom Akaroa till Black Cat Cruises som har sina båtar i andra änden av staden. Klockan 12 sitter vi och väntar på att bli omhändertagna för dagens, och kanske resans, mest spännande äventyr. Att simma bland vilda delfiner låter ju som en dröm. Vi får komma in i på en bakgård där vi efter en kort genomgång får våra våtdräkter. Inte alltid så lätt att komma i… Cecilia kämpar med passformen och ser mest komisk ut tycker Per.

Vi känner oss som riktiga proffsdykare när vi vandrar de 50 metrarna ner till båten Black Knight vid kajen. På turen ut till inloppet av Akaroa Harbour får vi veta lite mer om de delfiner som vi strax skall träffa. Det berättas att den delfinart som lever här heter Hectors delfiner och är den minsta delfinen i stilla havet. Honan blir bara 1,2-1,4 meter och väger knappt 50 kg medan hanen väger 10 kg mindre. Det finns hela 32 delfinarter i världshaven och Hectors delfiner finns bara kring Nya Zeelands Sydö, en underart på ca 100 individer finns vid Nordön. Arten är hotad och här utanför Akaroa finns ett reservat där allt fiske är förbjudet för att arten skall ha möjlighet att överleva. Det största hotet mot delfinerna är nämligen nätfisket.

Det finns gott om sjöfågel som vi ser på vägen ut. Snart nog siktar vi den första delfinen, nu är det spännande! Skall dom bli nyfikna på oss och komma fram till båten. Det är endast vid ett sådant tillfälle som det är möjligt att försiktigt gå ner i vattnet och få kontakt med dom. Den första kontakten ger inget och vi fortsätter. Strax ser vi flera delfiner som är alldeles i närheten av båten men till vår stora besvikelse så viker dom av. Ytterligare turer kors och tvärs över viken ger inget bättre resultat. Vi åker in i en skyddad del av viken och får veta att vi tillhör de 17 % som inte lyckas få simma med delfinerna. Dom var helt enkelt inte på humör idag. Per passar på att hoppa i och simma med våtdräkten på, premiär för hans del. Alltid något…

Vi återvänder till kajen i Akaroa och Black Cat Cruises ombyteslokal på bakgården, kränger av oss våtdräkten, tar en dusch och klär på oss. Ute i butiken får vi vår garantidel på 30 % av priset återbetald. Nästa äventyr blir besöket på museet men först skall vi äta lunch. Vi hittar en Fish and Chip shop som utsäger sig för att var världsberömda. Det måste vi ju bara prova. Jodå, det smakar alldeles utmärkt!

Nu till museet och bakdörren. Vi knackar på och blir ombedda av en dam att stiga på varefter vi kommer rakt in i museets arkiv med arbetsplatser. Dan möter oss och ber oss vänta medan han hämtar föremålet. Han undrar om vi är släkt med Sven Sjögren. Vi berättar att det är vi inte men att vi blev intresserade då vi ramlade över historien om Sven när vi sökte information om Nya Zeeland och eventuella kopplingar till Sverige. Det blir mer spännande att resa om det finns något udda att leta efter tycker vi. Dan visar smycket och vi får klart för oss att man på museet inte vet mer om det än det som vi redan lyckats snappa upp. Dan tror att smycket är gjort före kontakterna med européerna och han tror att det skall föreställa en fågel men vet inte säkert. Dan berättade vidare att maorierna bodde på en plats längre ut längs Akaroa Harbours västra strand vid tiden när Sven steg iland. Han tipsar oss om att åka dit då det är vackert därute och väl värt ett besök.

Vi frågar om skadorna på museet och får veta att museet är helt oskadat. Efter jordbävningen 2011, när flera byggnader kollapsade, trots godkännande efter det mindre skalvet ett halvår tidigare, så beslutade myndigheterna att alla offentliga byggnader skulle stängas. Man höjde säkerhetskraven för att byggnaderna skulle få användas som vanligt igen och nu, två år senare, är det mesta fortfarande stängt.

Nöjda med det unika besöket och att vi fick se smycket åker vi ut 5 kilometer längs viken till Onuko. Det är historisk mark vi beträder. Mellan Onuko och Akarua ligger Takapuneke, platsen där maorihövdingen Te Rauparaha 1830 med Brittisk hjälp massakrerade en lokal maoristam. Kanske den stam till vilken Sven Sjögren sålde sitt gevär för att dom skulle kunna försvara sig mot just Te Rauparaha? Denna händelse var inledningen på en orolig period som 10 år senare resulterade i undertecknandet av fördraget där maorierna ”betalades hånfullt små summor för stora landområden” som det uttrycks på Akarua Civic Trusts hemsida. Fördraget, som undertecknades i Onuko, gav Brittiska kronan överhöghet över Sydön.

Som kuriosa kan nämnas att den haka, Ka mate, som idag framförs av All Blacks, det Nya Zeeländska rugbylandslaget, härrör från Te Rauparaha i början av 1800-talet.

I dagens Onuko kan vi se en traditionell maorisk samlingssal, en Wharenui, med namnet Karaweko. Här finns också en väldigt liten lutheransk kyrka och några bostadshus. Det är en fin vy över viken och vi kan se på skyltar att det finns B&B för den som vill stanna och njuta av natursköna området.

Vi avslutar dagen med lite charkuterier och grönsaker till ett glas vin på rummet. Cecilia passar på att boka om färjan till Nordön nu när vi lagt till en natt på Sydön. Enkelt och smidigt på Internet.