Hjulspår

Per vaknade av att motorerna på båten stannade, konstaterade att det var morgon och väckte Cecilia. Efter en runda på båten kunde vi konstatera att vi stannat på redden utanför Vlore och väntade på lots eller klartecken att få gå in. Lite senare startar en båt från hamnen och går ut till oss. Den bordar oss och en man klättrar via en repstege om bord. Motorerna drar igång och vi går mot hamnen. En bogserbåt möter upp och cirklar kring oss medan färjan manövrerar fram med aktern mot den sargade kajkanten.  Vi går ner och hämtar vår packning i hytten och följer strömmen av folk ner till bildäck. Alla skall ju av den här vägen så det blir smått kaotiskt när backande bussar och långtradare blandas med passagerare till fots. Strax blir det vår tur och med stor förväntan rullar vi ut på Albansk mark. För 15 år sedan stod Per i Brindisi med en stark längtan att åka över, men alla avrådde så det blev inget besök då. Nu äntligen är längtan över och vi skall på egen hand åka runt med bil i Albanien i en vecka. Passkontrollen går bra och överaskande fort. När bildokumenten skall kollas har vi förberett oss med ett registreringsbevis på företaget som äger bilen och ett egenhändigt skrivet Certifikat som ger oss rätten att föra ut bilen ur EU och tillbaka igen. Ett sådant saknade vi när vi åkte till Vitryssland och Ukraina vilket då skapade en del krångel. Nu nickade tulltjänstemannen nöjt när han fick papperen med fina stämplar. Skönt att det fungerade.

Vi rullade vidare mot tullen och fick syn på en bankomat. Bäst att passa på att ta ut lite lokal valuta, enligt de guideböcker vi läst skall det inte vara så vanligt med bankomater. Därefter kör vi genom tullen utan en fråga. När vi kommer åker bommen upp och vi passerar. Väl igenom attackeras vi av en mängd personer som vi inte riktigt förstår vad de vill. En del vill säkert bara tigga pengar andra kanske erbjuder övernattning. Vi kör vidare in mot staden i förhoppning att få en enklare frukost. Stadens gator är breda boulevarder och vi ser flera kaféer i varje gatuhörn. Toppen! Vi parkerar men upptäcker att kaffrerna bara har kaffe och sprit. Här sitter fullt med folk och tar sig en morgonkaffe och några kryddar med en hutt. Vi frågar och får veta att det finns en som säljer bröd runt hörnet. Mycket riktigt här kan man få sig alla tänkbara konditorivaror men ingen smörgås. Det får bli en croissant med nutella, gott men inte riktigt vad vi hoppades på. Vi erinrar oss att vi läst att man inte äter frukost i Albanien utan nöjer sig med kaffe och eventuellt en Raki som den lokala spriten heter.

Vi kör ut frÃ¥n Vlore söderut mot den Albanska Rivieran. Längs kusten ut frÃ¥n staden är det badplatser och här byggs det ocksÃ¥ mycket. Hotell och lägenheter, det är helt klart att man hoppas mycket pÃ¥ turismen. Efter ett par mil viker vägen av frÃ¥n kusten och vi Ã¥ker in i en dal. PÃ¥ ett par mils körning skall vi upp till drygt 1000 meters höjd och efter en dryg mil börjar serpentinväg, utsikten över dalen är fantastisk. Vi Ã¥ker in i ett skogsomrÃ¥de och befinner oss i Llogaraja pass nationalpark. En bit in i parken dyker det upp restauranger och smÃ¥ hotell här och där i Pinjeskogen. Vi ser säkert ett 15-tal frÃ¥n vägen. Det här är säkert ett populärt utflyktsmÃ¥l. Eftersom det är lördag när vi passerar sÃ¥ är här en hel del folk. När vi passerar själva passet är vi pÃ¥ 1027 meters höjd. Här ser vi för första gÃ¥ngen de speciella Albanska bunkrarna som ingick i Hoxha regimens folkförsvar och fanns spridda i stort antal över hela landet. Det pÃ¥stÃ¥s att där fanns 700 000 bunkrar, en för var fjärde Alban. De byggdes under perioden 1950 – 1985.

När vi passrat passet öppnar sig en fantastisk vy framför oss när vi kan blicka ut över kusten söderut och se serpentinvägen som slingrar sig dit ner. Vi åker ner till byn Dhërmi där vi börjar leta efter någonstans att övernatta. Vi har läst att det här skall finnas möjlighet att campa och kör efter beskrivningen. Men den grusväg som vi förväntas hitta har nu blivit en bred asfaltsväg och när vi kommer ner till kusten byggs det övernattningsstugor och mindre hotell överallt. Vi åker runt och tittar och stannar till vi ett ställe som verkar ha kommit igång. Efter ett tag dyker en ung kille upp och vi frågar om man kan övernatta där. Han visar oss en liten stuga som han säger att vi kan hyra för 50€. Litet dyrt tyckte vi och med tanke på att det fortfarande delvis var en arbetsplats så var det inte acceptabelt.

Vi åker tillbaka samma väg och ner till kusten längre söderut i byn. Även här byggs det. Vi kör så långt vi kan där det inte är så hög byggaktivitet och partyställen. På ett trevligt ställe får vi veta att en stuga kostar 40€ för två men det var dessvärre fullbelagt på lördagskvällen. Vi åker tillbaka mot byn och stannar vid nästa ställe. Det är en villa med rum som heter Hotel Strakosha Vasil. Här kostar ett rum 35€ för två med solstolar och parasoll på stranden 50 meter bort. Priserna anges i euro och det går också bra att betala med den förstår vi. Vi slår till och bokar två nätter. Vi får ett rum på andra våningen med balkong mot stranden där vi kan sitta i kvällssolen och lyssna på vågorna som rullar in mot stranden. Fantastiskt!

Efter att kommit i ordning på rummet stegade vi ner till stranden och tog vårt första dopp i Adriatiska havet. Vattnet är azurblått och det verkar som om siktdjupet är oändligt, vattnet är helt kristallklart. Vi slappar på stranden några timmar och tar sedan en promenad längs stranden för att se vad där finns för faciliteter. Det är gott om festlokaler. Av de stora flotta bilarna att döma så är detta partystället för Tiranabor med mycket pengar på fickan. Så gott som alla bilar har TR i registreringsskylten vilket vi tolkar som att de kommer från huvudstaden. Här finns också några restauranger. Vi hittar en liten butik som säljer det som turisterna kan ha behov av. Vi får med oss lite yoghurt, öl, några kex och vatten. Inte så dåligt.

PÃ¥ kvällen gÃ¥r vi till en närbelägen restaurang och äter kvällsmat. Per tar in risotto med havets frukter och Cecilia grillad kycklingfile med grekisk sallad. Till detta tar vi ett rött och ett vitt glas vin. Maten är bra men vinet är inget vidare. Efter maten tar vi varsin espresso och Per bestämmer sig för att prova det som mÃ¥nga tar till som visade sig vara Raki, deras ”nationaldryck”, ser ut som renat men smakar lite anis. Det hela kostar 1700 Lekë eller 120 SEK. Utan att vi har nÃ¥got att jämföra med sÃ¥ är det prisvärt.

Natten blev ingen höjdare eftersom vi ville sova. Partymusiken slutade inte för än vid 5-snåret på morgonen och sömnen fram till dess styrdes av musikvalet. Inget ställe för familjer eller något äldre som söker lugnet vid en vacker strand.