Hjulspår

Vi vaknade till härliga dofter från köket där Irina och Svetlana förberett en överraskning med brunch bestående av olika ryska rätter. Pannkakor med smetana, stekt squash varvade med vitlökssmetana, Pilmieni och bröd. Jättegott och fantastiskt roligt!

Efter frukost och mycket prat var det dags att ge sig av. Svetlana följde oss ner på staden för att visa på var Intourist fanns så vi kunde stämpla våra migrationskort. Det visade sig att alla var stängda då det är lördag. Kortet skall stämplas inom tre dagar från att man anlänt till Ryssland. Nu fick vi veta av en dam på hotell Poliarnie Zory att man bara räknar vardagar så vi kunde lugnt fara vidare. Vi tog farväl av Svetlana och åkte för att fylla upp med diesel innan vi gav oss av ut i vildmarken. Kanske var det 100 mil till nästa station som norrmannen sa!? Vi fyllde i alla fall vår reservdunk på 20 liter och med totalt 90 liter i bilen gav vi oss iväg.

Det var enklare att tanka än vad vi läst om. Det skulle bara gå att tanka när man betalt och visat kvitto, förmodligen för att man inte kan läsa av pumpen inne vid kassan. Nu gick det bra att beställa full tank av han som stod och fyllde i bränsle och betala efteråt. Han som fyllde på hade en kommunikationsradio där han höll kontakt med kassan. Servicebranschen utvecklas!! Bränsle är billigt i Ryssland då diesel kostar 13,5 rubel/l (knappt fyra kronor).

Vägen söderut var inte bättre än tidigare väg vi åkt. Bitvis var den kanske till och med sämre då den gick över oändliga myrmarker. Vi stannade på en vägkrog mellan Monchegorsk och Kandalaksja för att äta lunch. Det är litet trixit att beställa då man inte kan ryska men med hjälp av en parlör och teckenspråk lyckades vi få in varsin rätt. Den gamla damen i köket hjälpte till genom att springa in och hämta råvarorna och visa upp. Inte så aptitligt kanske men effektivt.

När vi kom till Kandalaksja så valde vi att svänga in i staden för vi hade via Internet fått veta att här skulle finnas en camping. Det första vi stötte på var en Statoilmack, likadan som hemma men till hälften fylld med öl, vin och sprit. Här fanns en engelsktalande tjej bakom kassan och hon hjälpte oss att ringa. Vi skulle åka till en kyrka där någon från campingen skulle möta upp. Sagt och gjort, vi blev lotsade till ett hus i ett område där vi själva aldrig skulle valt att leta övernattning. Här fanns ingen camping men ett hus som höll på att byggas om till hotell, ganska vackert beläget vid en havsvik. Vi fick ett färdigställt rum, men det fanns ingen trädgård att sitta i då den var full av bråte. Vi lyckades dock ta oss fram i huset genom betong och plank till en balkong där vi åt kvällsmat och drack ett glas vin.

Innan vi knöt oss för kvällen samlade vi våra tankar så här långt. Vi kunde konstatera att det som kändes främmande och lite hotfullt när vi åkte in i Murmansk ganska snart, mycket tack vare mötet med Svetlanas familj, kändes bekvämt och faktiskt ganska tryggt. I Murmansk parkerade vi på stadens gator och i bostadsområdet där Svetlana bodde. Visst tömde vi bilen på det viktigaste och täckte över resten med en filt men taktältet skulle kunna väcka intresse. Vi gick omkring i Murmansk i olika områden och ingenstans märkte vi någon som visade speciellt intresse för oss för att vi är utlänningar och därför intressanta att stjäla från.

Vi hade ju också hamnat hos en riktig entreprenör för kvällen, det är stimulerande att se hur någon tar chansen att göra något.