Hjulspår

Vid frukosten hamnar vi vid samma bord som två engelska par som vi växlade några ord med i går kväll. De har åkt på en charterresa till Korfu och sedan tagit färjan därifrån till Sarandë där de hyrt en bil för att göra en rundtur i Albanien. Alla är drygt 70 år och de kör nu omkring i en hyrd KIA med fyrhjulsdrift, för det hade man hört att var ett måste. Vilka sköningar! De liksom vi skall till Berat innan kvällen och vi diskuterar vägval. Vi tänker åka över bergen för att vi tror att man då får se mer av naturen och Albansk opåverkad landsbygd. Engelsmännen sa att de också tyckte att den vägen lät mest spännande så de skulle också ta den. De gav sig iväg innan vi ätit färdigt och vi önskade varandra trevlig resa och konstaterade att vi kanske ses i Berat!

Vi checkar ut och ger oss iväg. Vi fortsätter norrut mot Tepelenë där vi skall svänga öster ut upp i bergen för att sedan åter ta av norr eller nordväst i Këlcyrë mot Berat. Vi missar avtagsvägen i Tepelenë och hamnar i nästa by när vi inser att det inte finns någon väg österut. Vi vänder tillbaka och stannar vid torget där Pashan Ali Pashe Tepelena ligger staty, där frågar vi efter vägen. Vi får då veta att avtagsvägen ligger ca 5 km söder om staden. Tydligen är vägen omlagd för det stämmer inte med kartan, men vi hittar rätt och stannar vi en vägkrog för en kaffe. Här finns bara turkiskt men det får gå bra. Vi betalar 100 lekë och åker vidare för att, några kilometer efter Dragot mötas av en bil som blinkar ivrigt åt oss. Efter mötet kommer vi på att det ju är engelsmännen i sin KIA. Vi stannar och ser att de gör det samma. Vi backar tillbaka och frågar om det är något problem längre fram. Inget problem förutom att att vägen är totalt usel, får vi veta. Engelsmännen hade kört två timmar när de mötte en bil som kom från Berat och och som påstods ha kört i fem timmar! Klockan var nu tolv så vi förstår att de inte ville chansa och köra vidare. Vi bestämmer oss dock för att fortsätta. Vår bil kommer att njuta av den fortsatta färden och skulle vi inte hinna fram före mörkret så har ju vi vårt taktält. Vi önskar varandra god tur och åker åt var sitt håll.

Efter Këlcyrë stannar vi efter vägen och äter en enkel lunch. Ett par pojkar med varsin packåsna lastad med cement passerar oss. När vi fortsätter blir vägen snart dramatiskt mycket sämre och klättrar brant uppför bergssidan. Vi är nu på väg upp mot de högre topparna i centrala höglandet som ligger 300 – 1 500 m över havet. När vi kör här är vi glada att britterna vände. Vägen är stundtals bara två hjulspår bred och det finns inga skyddsräcken där det stupar några hundra meter ner! Per som kör konstaterar att han inte skulle vilja köra här om det regnat. Vägen är i vissa delar stenbelagd och leran från bergskanterna skulle göra vägen såphal vid minsta regn. Vi upptäcker en oljerand, någon måste ha kört sönder oljetråget och vi funderar om vi skall hitta en stående bil någonstans efter vägen. Men det dyker inte upp någon så han har klarat sig.

Det finns ingen skyltning så vi frågar efter vägen så fort vi träffar på någon. Det händer två ggr på ca 5 mil så stundtals funderar vi om detta leder någonstans. Vi möter en bil uppe i bergen och det är en Merca som i sakta gemak kryssar sig fram mellan groparna.

Efter drygt fyra timmars körning når vi Berat. Pust! Äntligen framme, ganska omskakade efter körningen men aldrig oroliga för att bilen inte skulle ta oss dit vi ville.

Cecilia lotsar oss in i Berat med hjälp av kartan och vi kommer in via stadsdelen Gorica och åker via den gamla stenbron från slutet av 1700-talet in i de muslimska kvarteren i Mangalem där Cecilia frågar på ett kafé efter det hotellet med samma namn som vi söker. Alla på kaféet engagerar sig, Tomi som ägaren heter känner de flesta till och en av männen, för här är det bara män, tar sin bil och visar oss rätt. Hotel Mangalemi visar sig vara ett hotell inrymt i ett fint ottomanskt hus, det finaste vi besökt hittills. Priset är också lite högre, vi betalar 45 € för en natt med frukost och får ett fint, nästan lyxigt rum med en innegårdsterrass.

På kvällen går vi ned till boulevard Kryeso, en gata som efter kl 17 och under natten förvandlas till gågata. Här strövar fullt av folk och gatan kantas av restauranger och snabbmatsställen. Det här kallas för xhiro, ordet kommer från italienskans giro som betyder rundtur, och innebär att gamla som unga vandrar gatan upp och ner som ett sätt att umgås och träffas. Vi slår oss ner på en crêperia och beställer varsin matcrêpes. Här kommer vi i samtal med en albanier som sitter vid bordet bredvid. Han talar bra engelska och berättar att han arbetat som elektriker i USA, Spanien och flera andra länder i Europa. När vi påtalar att det är trevligt med alla som flanerar och sitter på de små caféerna och pratar, är han mest besviken på att Albanerna inte gör något nyttigt utan bara hänger på caféer.

Vi promenerar hem till hotellet genom halvskumma gränder och känner oss helt trygga, alla vi träffat är vänliga och hjälpsamma. Det är svårt att tänka sig att någon skulle vilja oss något ont. Vi kanske har fel men känslan är skön och vi låter den stanna kvar.