Hjulspår

Efter en hyfsad sömn i en säng som vi hjälpligt fick att stå stadigt med papperstussar gör vi oss i ordning för frukost. I matsalen är det lite förvirrat. Ingen personal som informerar oss utan Cecilia gick och frågade i receptionen hur det fungerade och fick knappt svar på frågan. Vi slår oss ner och strax kommer lite mat, vad som ingår får vi inte klart för oss och när vi ber om sådant som vi ser att borden intill har fått in så kommer det utan kommentar.

Per tar några kort i lokalen och blir genast tillsagd att det inte går för sig att fotografera i hotellet. En gest mot fönstret visar med all tydlighet att det går bra att ta kort ut genom detta, på pyramidberget. Här vilar öststatsmentaliteten djupt i själen på personalen. Det är första gången vi möter en sådan attityd på den här resan. När vi skall checka ut vill man ha betalt för det extra som vi beställt till frukost. Lätt irriterade vägrar vi eftersom vi frågat men inte fått klarläggande svar och efter 10 minuters grinigt blängande och ställningskrig så ger sig receptionisten och vi kan lämna stället. Vi var lättade över att inte situationen från Ukraina upprepade sig med tillkallad polis och hot om fängelse om vi inte betalade. Den gången lyckades bara få 10% rabatt på det vi aldrig beställt!

Ute vräker regnet ner. När vi åker ut ur staden tror vi oss se ett McDonalds men det visar sig att en lokal krögare helt sonika snott M:et och döpt sitt ställe till McMilano.

Vi fortsätter på E73 mot Ungerska gränsen och målet är att nästa övernattning skall bli i Ungern någonstans. Vi passerar Zenica och strax åker vi in i Republika Srpska.  Vi stannar vid en restaurang efter vägen och tar en fika och handlar lite vatten och choklad i en butik.

Efter ytterligare några mil längs landsvägen blir vi invinkade av en polispatrull. Det är en fartkontroll och Per får veta att han kört i 80 där det är 40. Att vi passerade en by såg vi inte men så var det och då får man bara köra i 40. Per får veta att detta är allvarligt och att han kommer att få böta 50€. Det är ok säger Per som då får veta att han inte får köra bil i Bosnien på en månad. Ok säger Per och frågar om han får köra ut ur landet vilket tydligen är ok. Per får följa med till polisbilen där ett noteringsblock plockas fram. Än en gång får Per veta hur allvarliga detta är och att han dessutom måste åka tillbaka till en stad och betala. Per säger ok och att han förstår. Då plötsligt skrattar polisen till, slänger in blocket i polisbilen och säger att det är ok och att vi kan köra vidare. När vi åter sätter oss i bilen funderar vi om inte detta var ett försök att få en slant i handen!

Vi kör lättade vidare och lämnar Bosnien vid Samac där vi åker in i Kroatien igen. Vi stannar i Dakovo, en till det yttre trevlig stad. Vi hittar en restaurang, Gradski Podrum, i tysk stil där vi beställer in olika varianter på fläskkotletter med knödeln och potatiskroketter och till detta öl och kaffe på maten. Det gav en känsla av tjeckisk och ungersk mat. Mycket gott för 166 HRK eller 220 SEK.

Med väl fyllda magar kör vi vidare, passerar gränsen till Ungern och EU. Här blir tulltjänstemannen lite fundersam när vi säger att vi har 20 liter vin men efter att ha rådfrågat sin chef så var det bara att passera. Smidigt!

Helt oplanerat så hamnar vi i en by som heter Môr och där hittar vi ett alldeles förtjusande gästgiveri vid namn Fogade. Så långt från hotellet i Visoko man kan komma. Här flödar gästfriheten och servicen är fantastisk, lägg därtill att rummen är helt bedårande enligt Cecilia och kostar 21 100 HUF (715 SEK) per natt. Det blir en mysig kväll med mat på restaurangen och en promenad i byn.