Hjulspår

Morgon och frukost ute på gården. Ninas mor serverar oss. Vi får yoghurt, bröd med marmelad och ost samt kaffe och äggröra. En helt ok frukost. Efter frukost vandrar vi förväntansfulla ner mot centrum för att träffa Ninas man som skall guida oss i ett par timmar. Han och Ninas bror möter upp på avtalad plats vid Lucki Bridges östra sida. Svågern är med för att lära sig får vi veta.

Vi vandrar över på den västra sidan förbi Kriva Cuprija (Crooked Bridge) och genom basarorådet till Stari Most, bron som har blivit en symbol för invånarnas kamp när inbördeskriget nådde Mostar. Vår guide som själv är en Mostari, ursprungligen benämningen på broväktare men idag namnet på de som dyker från bron, uppehåller sig mycket kring vad som hände med bron under konflikten när nationalistiska bosnienkroater med stöd av delar av kroatiska armen stod mot bosnierna i Mostar. Han pekar ut bergen där stridsvagnarna stod som besköt bron till dess den kollapsade 9:e november 1993 efter ha stått i 427 år! Han berättar om kampen att rädda bron bland annat genom att sätt upp bildäck som skulle få granaterna att brisera innan dom nådde bron. Om uppbyggnaden 12 år senare med internationellt stöd.

Vi besöker vilorummet i tornet på brons västra sida, kallat cardak. Vår guide berättar att hit kan man alltid gå om man som turist får problem eller har något att fråga om. Mostari hjälper alltid till. Att skydda bron, turister och staden ser dom som sin uppgift. Dom är väl kända av alla och mycket respekterade. Här finns en bok där alla som dyker från bron skriver in sig. Bland namnen ser vi två svenskar!

Vår guide tar oss nu till ett rum på andra sidan vägen där vi dricker en kopp kaffe. Här har många fina gäster suttit, bl.a. Bill Clinton vid sitt besök. Vi ser ut över bron och floden Neretva. Vi får veta att hopphöjden är 24 meter. Att hoppet tar 3-4 sekunder och hastigheten när hopparen möter vattnet är drygt 80 km/tim. En äldre man som i yngre dagar hoppat och som sitter med oss en stund, berättar att han misslyckades med ett hopp och landade med rumpan först. Det blev en vecka på sjukhuset då vatten kom in i kroppen vid nedslaget.

Efter besöket på bron vandrar vi över på östra sidan. Den del av staden som traditionellt bebotts av kristna medan den västra varit muslimernas område. Vi besöker en park som under kriget förvandlades till kyrkogård, Ali Baba en spektakulär nattklubb som ligger i en grotta samt Koski Mehmed Pasha Moskén. Under drygt två timmar har vi fått en oförglömlig guidning i kvarteren runt Stari Most och gripande berättelser om kriget från en som var kvar i Moster under den svåra tiden, väl värt de 10€ vi betalade.

Vi tar en snabblunch och slår oss sedan ned på en uteservering och njuter. Strax blir vi tilltalade av en ensam man vid bordet bredvid som undrar vad vi talar för språk. Vi svarar svenska varvid han raskt går över på norska. Det visar sig att han vistats som flykting i Norge. Vi konstaterar att det är flera som vi stött på som kan just norska. Ninas mamma och en kompis till henne kunde norska av samma skäl.

Vi vandrar runt i gränderna, tittar i affärer och återvänder sedan till moskén för att gå upp i tornet. Ingen av oss har tidigare varit uppe i en minaret. Spännande tycker Per, läskigt tycker Cecilia som är höjdrädd.

Vi avslutar dagen med att besöka restaurang Sadrvan som vår guide rekommenderat. Deras specialitet är lokala rätter och vi tar in en bricka med blandade rätter, maten är god men servicen inget vidare. För 54 BAM eller 270 SEK får vi mat och varsin karaff vin med bordsvatten.

Efter en intensiv och mycket givande dag vandrar vi hemåt. Trots alla hemskheter som hänt här för bara några år sedan är det en behaglig känsla att var här, alla vi mött har varit vänliga och hjälpsamma trots allt som många av dom tvingats uppleva. Vi kom ju att prata en hel del om situationen i nuvarande Bosnien med vår guide och han var hoppfull. Vi hoppas han har rätt!