Hjulspår

Förmiddagen tillbringade vi på Kexholms fästning och det tillhörande museet, anläggningen var ganska ambitiös och inträdet för 50 rubel per person (ca 15 kr) var väl värt pengarna. Tyvärr hade de ingen information på andra språk än ryska och finska men en kvinna som vi tror var föreståndarinnan pratade ganska bra engelska och gav oss en guidad tur. Bland annat fick vi komma in i tornet som nu fungerade som festvåning. Det var intressant att höra hennes/ryssarnas version av historien, enligt dem så var det novogorderna som grundade fästningen och hon ville inte kännas vid att dessa också skulle ha varit vikingar. Hon berättade också att novogorderna fritog fästningen från svenskarna på 1300-talet. Svenskarna kom sedan tillbaka på 1600-talet och byggde då en fästning på ön intill. Området befriades sedan av ryssarna på 1700-talet. Där det idag är ett sanatorium skulle det enligt våra svenska middagsvänner i Petrozavodsk finnas ett hotell som dom övernattade på. Det var inget som vår guide kände till utan hon menade att det endast var ett sanatorium för militären.

När guidningen var klar stannade vi och pratade med föreståndarinnan sedan ytterligare en av museipersonalen anslutit. Hon var intresserad av var vi kom från och berättade när hon fick veta att vi var svenskar att Strängnäs är Kexholms vänort. Vi frågade vad man jobbade med i Kexholm och fick veta att där inte fanns så mycket jobb sedan celulosaindustrin lagt ner av miljösjäl för ca 10 år sedan. Indusrin startades av tyskar i slutet av 20-talet. Nu hoppades man på turism. Vi konstaterade att man i så fall har mycket kvar att göra. Nu går det knappast att hitta ett hotell även om man står utanför!!

Vi var naturligtvis tvungna att kolla upp om det fanns ett hotell på sanatoriet så Per knallade in och blev snart infångad av en vakt som inte heller kände till hotellet. Efter ett tag så ringde vakten upp en kvinna som kunde finska vilket ju inte hjälpte. När hon tillslut förstod att Per var svensk ringde hon upp en annan kvinna som kunde prata norska. Vakten hade verkligen koll på språkkunskaperna i Kexholm. Det visade sig att den norsktalande kvinnan kunde boka in mig på ”hotellet” på sanatorieområdet om jag ville. Hon arbetade nämligen hos en reseagent. Jag tackade så mycket och bad att få återkomma om det skulle bli aktuellt. Där fanns alltså ett hotell. Kanske någon anställd på sanatoriet som hyrde ut på sidan om???

Vi lämnade Kexholm och fortsatte mot Viborg och nu var vägen betydligt bättre. Vi mötte ett flertal finska turistbussar och såg mängder med minnesstenar längs vägen. Mest påtagligt blev krigshändelserna när vi stannade för att kissa i skogen. Plötsligt upptäckte Per att vi stod mitt i ett område med skyttegravar och skyttevärn. Det kändes lite ruskigt, vi svenskar är ju förskonade från sådana minnen men här kändes kriget med alla hemskheter nära.

Vi var framme på Röda Torget i Viborg redan vid 14-tiden. Där hade vi bestämt träff med Ludmila som vi kom i kontakt med genom vår kompis Pelle i Nyköping och vars mamma ansvarar för verksamheten i ett kommunalägt bolag som driver måltider inom skolor, äldrevård, sjukhus och vid lunchserveringar. Ludmila tog oss till en av dessa lunchserveringar där vi mötte hennes mamma och hennes pappa som är kirurg. De pratade inte så bra engelska men det gjorde ingenting eftersom Ludmila kan svenska och är en duktig tolk. På restaurangen blev vi bjudna på en fyrarätters middag med ryska specialiteter. Det var mycket gott men mäktigt! Vi fick också möjlighet att titta runt i köket och sedan besökte vi ytterligare en restaurang. Skillnaden mot Sverige och Västeuropa är enorm, man gör nästan allt för hand. På ett av köken fanns varken blandare, diskmaskin eller grönsakshack och ändå beredde man allt från grunden och bakade bröd och kakor. Men å andra sidan hade de 100 anställda fördelat på 6 enheter som sammanlagt tillagade cirka 2 000 portioner/dag.

Efter lunch och köksbesök så guidade Ludmila oss runt i Viborg som är en väldigt trevlig stad men som på många andra håll i Ryssland i stort behov av renovering. Bebyggelsen i staden är till stor del från sekelskiftet med starka finska influenser blandat med sovjetiskt 60-tal. Staden har en mer europeisk än rysk prägel. Gamla staden med prägel av svensk medeltid skulle kunna konkurrera med gamla staden i Tallin eller Stockholm om den blev upprustad. I gamla staden står stadens grundare Torgils Knutsson och blickar ut mot Viborgs fästning som blev vårt nästa mål. Vi klättra upp i tornet varifrån vi fick en fin utsikt över hela Viborg. Efter stadsvandringen besökte vi Ludmilas föräldrars fint renoverade lägenhet. Vi noterade att trapphuset var väldigt slitet och då berättade Ludmila att man endast äger lägenheten medan fastigheten ägs i de festa fallen av kommunen. Det finns inte heller någon bostadsrättsförening som ansvarar för de gemensamma ytorna.

På kvällen bjöd de oss på ännu mera mat på en trevlig grillkrog vid havet som drevs av en kompis till Ludmilas mamma. Efter att ha mumsat i oss härliga kolgrillade grillspett så for vi till övernattningen de ordnat åt oss. Det var en övernattningslägenhet tillhörande ett företag i utkanten av Viborg med två rum och kök, där vi avslutade kvällen med att umgås över svenska nubbar & sill. Lägenheten var verkligen jättebra trots att där var ganska mycket mygg, – när vi räknade Pers myggbett på morgonen kom vi till strax över 130 stycken!