Hjulspår

Tidig frukost på hotellrummet, utcheckning och avfärd mot Napier vid ostkusten. Rummet kostar 245 NZD för två nätter varav 5 NZD för Internet. När vi kör iväg noterar Per i förbifarten att vi har halv tank kvar när vi åker och tänker att vi tankar efter vägen. Vi kör väg nr 5 via Taupo mot Napier på Nordöns ostkust.

Strax innan Taupo passerar vi igen genom termiska områden, även här ryker, pyser och bubblar marken. När vi passerat Taupo blir det närmast ödemarker vi kör genom, inga byar och inga tankställen. Vi försöker bedöma hur långt det är kvar och det verkar väl kunna klara sig. Längs vägen vi åker avverkas skog i stor omfattning och det verkar som man bryter ny mark för bete eller odling men det kan också vara att man förbereder för nyplantering av skog. Det rullar många timmerbilar längs vägen och vi ser faktiskt en och annan SCANIA! När vi kommer närmare Napier kommer vi in i ett bergsområde och det blir tvära backar uppför. Strax tänds lampan som signalerar 10 liter kvar, eller är det 5 liter?? Vi vet inte riktigt. Vägen går uppför och motorn jobbar hårt. Vad drar motorn här, 2 liter milen eller 2,5? Bara vi inte får stopp på serpentinvägen mitt i en uppförsbacke, snart måste det väl börja gå nedför?

Strax når vi krönet och nu står mätaren på rött fält. Tankar aldrig Nya Zeeländare på denna sträcka? Måtte det komma en mack snart. Vår önskan uppfylls när vi längre fram på vänster sida ser en automattank och vi rullar in. Här gäller kontokort. Snart visar det sig att automaten bara tar Nya Zeeländska kontantkort, det blir vi varse när en dansk grabb tillsammans med en kanadensisk tjej kör in för att tanka under tiden som vi står där och försöker. Då hon hade bott ett tag på Nya Zeeland hade hon ett Nya Zeeländskt kontokort och kunde tanka. Dom är både trevliga och hjälpsamma och erbjuder oss att tanka på deras kort och vi betalar dom med kontanter. Men se där, då fungerar plötsligt inte deras kort längre, förmodligen för lite pengar kvar på kontot …

Vi kan inte göra något annat än att fortsätta köra och hålla tummarna. Efter någon mil kan vi köra in på en mack i Bay View och fylla på 85 liter för 2,09 NZD per liter. Senare fick veta att tanken rymmer 95 liter, så vi hade ju lite marginal …

Läge för en kaffe på kaféet bredvid macken. Det visar sig inte bara vara ett fik utan dom tillverkar också torkad frukt och säljer också glass med fryst frukt. Djupfryst frukt och glass blandas när det pressas genom en skruv och kommer ut i struten som en väldigt god fruktglass. Finns detta möjligtvis i Sverige undrar glassfantasten Per. Annars är här ett tips till alla glassbarer!! Stället heter Berry Tasty och passerar du någon gång Bay View så missa inte att testa glassen!!

Stärkta av glassen fortsätter vi färden förbi Napier och tar väg nr 2 rakt söderut mot Norsewood. Efter ett par timmars körning i ömsom sol och ömsom regn når vi Norsewood, den första av de Skandinaviska byarna i den ”Skandinaviska korridoren” genom den så kallade Seventy Mile Bush. Skogen som Skandinaverna under stora umbäranden röjde på 1860-talet. Som ersättning fick man bland annat 40 tunnland mark i de byar som man själv fick röja fram i skogen samt en kontantersättning på 40 pund. En av dessa byar är Norsewood, andra är Dannevirke, Mellanskog (numera Eketahuna) och Mauriceville.

Vi svänger in och parkerar längs huvudgatan där vi genast ser ett informationskontor med alla nordiska flaggor utanför. Regnet gör ett uppehåll och vi går över gatan och kliver in. En dam sitter och läser en bok bakom disken och vi börjar fråga på engelska om byn när Cecilia uppfattar hennes dialekt och frågar om hon kommer från Norge. Mycket riktigt, vi går över till våra modersmål och hon berättar att hon är från Norge men bor några månader här i Norsewood varje år. Då passar hon på att hjälpa till på informationskontoret. Vi språkar lite kring byn och hon tycker vi skall se museet. Per köper ett häfte som heter Whispering Roads, Wellington – Napier, Scandinavian Trail och frågar efter boken Scandinavian Footprint vilken hon tror att vi kan köpa i kaféet intill.

Vi går ut och kostaterar att regnet återigen öser ner, vi stannar till på kaféet på vår väg till museet. Kafféägaren talar om för oss att boken vi söker inte längre finns kvar och frågar samtidigt varför vi vill köpa den. Per svarar att han läst om den på Internet och tror att det är en intressant bok om Skandinavernas öden i Nya Zeeland. I hans tycke är den inget att ha då den handlar om en person (svensken Bror Erik Friberg) som på uppdrag rekryterade Skandinaver till Nya Zeeland. Han föreslår istället boken Johannas World, en historisk fiktion om en norsk familj, som bättre beskriver hur livet tedde sig för de som kom hit. Han kanske har rätt men vi skyndar vidare i regnet till stugan där museet ligger. Det är bara att kliva in. Vill man så betalar man genom att lägga pengar i ett hål i väggen. Vi gör det och tittar på många föremål från Norge och Sverige som samlats här. Några hemmamiljöer har återskapats med hjälp av föremålen så det går att få en bild av hur folk levde här på 1800-talet. Man får en bild av ett slitsamt liv när man ser arbetslagen i skogen som med handsågar och yxor bearbetar de enorma träden.

Ut i regnet igen och tillbaka till norskan på informationskontoret. När vi nämner att boken var slut säger hon att vi kan få köpa hennes men då får vi följa med till hennes hus, som ligger strax intill. Det visar sig att hon och hennes man köpt en tomt här för några år sedan på viken dom byggt sig en ”hytte”. Nu delar dom sin tid mellan Norsewood och Norge. Några förfäder har dom inte i Nya Zeeland utan har blivit fascinerad av landet och det Norska och Skandinaviska arv som finns här. Innan vi åker får vi veta att det finns en ort med mer svenskt arv som heter Eketahuna strax söder om Dannevirke. Hon tycke också att vi skall besöka en museipark om Johannas World, ett slags skansen med gamla byggnader allt format kring berättelsen i boken Johannas World som kaféägaren tidigare nämnt.

Vi kör vidare, svänger förbi Johannas World men beslutar oss för att inte göra ett besök i hällregnet utan styr kosan mot Dannevirke. Snart möts vi av Välkomstskylten med en gigantisk Viking på! Vi kör in till centrum och går in på turistbyrån, också den försedd med en gigantisk viking. Vi får veta att museet nyss stängt för dagen och bestämmer oss för att köra vidare till Eketahuna, men först kör vi in på Mac Donalds och köper varsin Lamburgare, mums …Tuggandes på varsin burgare kör vi genom huvudgatan.

Eketahuna visar sig vara en liten by men här finns ändå en turistbyrå. Vi möts av en tjej som berättar för oss att byn när den grundades 1873 hette Mellanskog eller Mellemskov under ca 10 år för att sedan få sitt nuvarande maoriska namn. Hit kom mestadels svenskar men också danskar och norrmän. Skandinaverna hamnade först i ett läger, Skandinavien camp, i Kopuaranga, strax norr om Masterton, innan dom kunde fortsätta till de platser dom utlovats i Mauriceville och Mellanskog. Förhållandena i lägret var usla med sjukdomar och för tidig död för många som följd. Enligt boken A Goodly Heritage av Irene Adcock som finns på turistbyrån kan vi läsa att fyra män, Anders Andersson, Nils Lund, Anders Olsen och Brent Syversen i oktober 1873 lämnade det Skandinaviska lägret och begav sig till området där dom skulle slå sig ner som dom kom att kalla Mellanskog.

Som de flesta orter här på Nya Zeeland har även Eketahuna ett museum om kulturarvet. Det ovanliga med det i Eketahuna är att det först etablerades i svenskättlingen Ellen Alice Anderssons gamla hem. Samlingarna bestod av Alice brev, kläder och gamla saker viket utgjorde grunden för Eketahuna museet. Hon gifte sig aldrig och dog i Palmerston North den 4 februari 1978. Hon var distriktssköterska och ägnade sitt långa liv åt omvårdnad och arbete för samhället. Alice Anderson föddes i Eketahuna den 22 juni 1882, som den svenska invandraren Johanna Manson och hennes man bonden Anders Andersons sjätte barn. Alice föräldrar hade kommit till området 1873 och hennes far, tillsammans med andra skandinaviska nybyggare, hade arbetat på väg- och järnvägslinje och rensat ett område på 40-tunnland på vilket han byggde ett hem för sin familj.

Fyllda med förundran över detta Skandinaviska arv som vi inte viste något om innan vi for till Nya Zeeland styr vi kosan mot Wellington för en natts sömn innan vi i morgon tar färjan över till Sydön. Färden går på delvis snirkliga bergsvägar i hällande regn genom Rimutaka Range med bergstoppar på nära 1 000 m. Stundtals omges vi av den täta skog som vid tiden för Skandinavernas ankomst täckte så gott som hela sträckan norrut till Napier

Vid sjutiden kör in i Wellington, Nya Zeelands huvudstad och landets tredje största stad efter Auckland och Christchurch. Vi kör en runda i centrum innan vi åker mot Lower Hutt. Där väljer vi ett av de många motellen, Settlers Motor Lodge, vilket gav bra valuta för 130 NZD.

Till kvällsmaten och ett gott vin reflekterar vi över dagens intryck och bläddrar i det material vi köpt och plockat med oss. Vi läser bland annat att det 1878 fanns nära 5 000 Skandinaver i Nya Zeeland, barn födda av Skandinaver i Nya Zeeland oräknade. Cirka 50 % var Danskar medan Svenskar och Norrmän delade på den andra halvan. Ungefär hälften av Skandinaverna bodde i den ”Skandinaviska korridoren” mellan Wellington och Napier. Många av Skandinaverna blev företagare inom mejeriindustrin och jordbrukssektorn. Det finns exempel på att Skandinaver som invandrade vid den här tiden nådde framstående positioner i samhället. Vi har tidigare nämnt Carl Elias Nilsson som anlände något tidigare men här finns också Claes Edward Friström (född 1864) från Blekinge som blev en framstående konstnär bosatt i Brisbane på Sydön, Carl Julius Pålsson (född 1869) från Båstad som blev en framgångsrik farmare, med gård strax norr om Wellington, som vid sitt frånfälle 1941 hade fått 13 barn och var en välbärgad man, Bror Erik Friberg (född 1839) i Kristianstad som blev fredsdomare, Justitiesekreterare och senare domare i det område där de skandinaviska bosättningarna finns, listan kan göras längre framför allt om man också tar med de som kom tidigare under guldgrävarperioden till framför allt Sydön men dessa återkommer vi till. Allt detta nya kunskaper för oss, vilken fantastisk dag!