23 januari 2013 Murchison – Marhau
Efter en god natts sömn i ett av de mindre rummen på lodgen vaknar vi när alarmfunktionen på mobilen börjar spela sin melodi som förkunnar att nu är det dags att stiga upp. Eftersom ägarparet bereder frukosten mer eller mindre à la minute för gästerna så fick vi säga ungefär när vi ville bli serverade. Det andra sällskapet som bestod av tre par skulle äta frukost förhållandevis tidigt för att sedan åka på en utflykt. För att det inte skulle bli alltför trångt runt frukostbordet så valde vi att äta något senare.
Det visar sig att utflykten de andra gästerna skall åka på är en naturupplevelse till ett naturligt och ständigt brinnande hål i skogen, det är naturgas som strömmar upp. Merve och Shirley Bigden, som driver Murchison Lodge erbjuder naturupplevelser till eldhålen, som brunnit sedan 1922. Där får man bland annat steka kolbullar över eldsflammorna från hålen. Detta lät ju hur spännande som helst men dessvärre har vi en tidplan att förhålla oss till och tackar därför nej till erbjudandet om att hänga på.
I stället slår vi oss ner vid det härliga frukostbordet där vi blir serverade full engelsk frukost samt färsk frukt, flingor, mjölk och yoghurt. Då Merve och det andra gänget ger sig iväg slår sig Shirley ned med en kopp te och gör oss sällskap när vi avslutar frukosten. Det blev en väldigt trevlig start på dagen med samtal om allt från Landrover Defender (som även paret Bigden körde) till fruktodling och svenska deckarserier. Stig Larssons filmade triologi har tydligen gått på Nya Zeeländsk TV på originalspråket med engelsk text! Fast farmför allt så pratade vi om resor och naturupplevelser. Makarna Bigden bosatte sig i vackra Murchison för cirka nio år sedan efter att ha flyttat runt och arbetat på flera ställen världen över.
Vi lämnar vår B&B och far genom Murchison vidare norrut längs väg nr 6 med ambitionen att nå orten Marahau i utkanten av nationalparken Abel Tasman. Strax norr om Murchison stannar vi till vid en utsiktspunkt och njuter av den vackra vyn. Strax efter hitta vi en stolpe med skyltar som bland annat förkunnar ”Nelson Honey” och ”Coffee”. Eftersom vi är kaffesugna så svänger vi in. Nelson Honey visar sig vara ett framgångsrikt familjeföretag som tillverkar hud- och hälsokostprodukter gjorda av honung. Cecilia kan förstås inte låta bli att köpa en ansiktskräm som t o m säljs till det engelska hovet och Per faller helt otippat för en honungsglass som tillverkas med skruv på samma sätt som fruktglassen vi stötte på i Bay Wiew norr om Napier.
Vi passerar Motueka som är den sista staden innan man når Abel Tasman och i byn Kaiteriteri stannar vi till för att njuta en stund på den fantastiska sandstranden och informera oss litet om området. Per pratar med några som hyr ut kajaker och får klart för sig varför inte så många badar fast det är strålande sol och varmt. Här kommer vattentemperaturen sällan över 15-16 grader, och då kan man ju låta bli. Vi bestämmer oss för att ta en titt på den märkliga klippformationen Split Apple Rock som ligger 50 meter ut i vattnet längs kusten mellan Kaiteriteri och Marahau. Vi parkerar bilen och promenerar längs den väl markerade stigen ner till stranden som inte bara kan erbjuda ”äpplet” utan har otroligt läckra grottor alldeles invid havet.
Vi når den lilla byn Marahau på eftermiddagen och checkar in på Abel Tasman Marahau Lodge, som erbjuder riktigt trevliga bungalows. Vi väljer självhushåll, då här finns ett välutrustat gemensamhetskök men man kan om man vill beställa frukost. Stället ägs och drivs av Don och hans hustru Robyn som tar hand om sina gäster på ett utomordentligt sätt och hjälper till att boka vattentaxiturer eller andra utflykter i nationalparken.
Vi avslutar kvällen med att hämta take away på omtalade The Fat Tui som ligger alldeles intill och är en mycket populär uteservering som bedrivs från en husvagn. Utbudet består i huvudsak av olika slags hamburgare med överraskade innehåll, vi väljer en lammburgare och en musselburgare. Den långa kön och den omsorgsfulla tillagningen gör att det inte på något sätt kan kallas för fast food. Men väl tillbaka på terrassen till vårt rum konstaterar vi redan vid första tuggan att de är väl värda att vänta på.