22 januari 2013 Akarua – Berlins – Murchison
Morgon med de vanliga rutinerna, frukost, packning och utcheckning. I dag ska vi åka vidare och målet är att köra över till öns västsida genom guldgrävarområden och komma så nära nationalparken Abel Tasman som dagens timmar medger. Ett delmål är att besöka orten Berlins, den enda ort på Nya Zeeland som är uppkallad efter en svensk!
När vi checkar ut blir vi kvar en längre stund i receptionen och pratar med ägaren, Jeremy Reid. Han kommer från Christchurch där hans föräldrar fortfarande bor. Med sin familj flyttade han till Akaroa strax innan jordbävningarna och tog över Motellet La Rochelle. Efter jordbävningskatastrofen 2011 försvann turisterna och det är först nu som en lite återhämtning börjar ske. Det har varit tuffa år förkunnar han, någon ”jorbävningsturism” existerar inte även om, som han skämtsamt säger, borde kunna vara ett alternativ till äventyrsturismen. Jeremy berättar också om de mindre jordbävningar som då och då inträffar, det är som om ett godståg passerar alldeles utanför huset. Även om det nu har gått två år sedan katastrofen så inträffar fortfarande nya effekter av den. Jeremy berättar om sin far som bor i villa utanför Christchuch, han hade nyligen, när han gick ut i sin trädgård, plötsligt sjunkit ner till midjan i lös sand. Låter inte så mysigt, som väl är skadade han sig inte allvarligt.
Jeremys berättelser ger oss också en bild av hur det var när jordbävningen skedde. All belysning slogs ut, det var kolsvart, folk skrek. De som lyckades ta sig ut från byggnader famlade i blindo och många sjönk ner i marken som närmast uppförde sig som kvicksand på ställen där vatten strömmade upp. Det måste ha varit fruktansvärt att befinna sig där!
Innan vi lämnar Akaroa Harbour svänger vi ner i viken innanför Franska viken där Akaroa ligger. Den heter Takamatua viken och här slog sig de tyskar ner som kom hit tillsammans med fransmännen 1840. Byn består av ett 20-tal villor men några tydliga tyska influenser ser vi inte. Vi fortsätter väg nr 75 mot Christchurch.
Vi bestämmer oss för att åka upp i bergen innan vi lämnar Banks halvö. Vi svänger av söderut vid Little River och tar Kinloch Road upp mot bergen. Snart hamnar vi på en snirklande grusväg. Vyerna är fängslande vackra och Per får skärpa sig så att han inte tappar kontrollen när han kör. Till slut hamnar vi på en bergkam och den södra stranden av halvön bereder ut sig framför oss. Wow, vi blir stående en lång stund och bara njuter. Nedanför oss ligger Stilla havet och Te Oka Bay. Åt andra hållet kan vi blicka ut över dalen och den slingrande vägen vi kom på. Vi kan också ana Little River i fjärran.
Nedfarten går snabbare och strax ansluter vi till väg nr 75 igen vid Lake Forsyth. Vi bestämmer oss för att passera Sydalperna vid Lewis Pass längs väg nr 7 och kör väg nr 1 norrut förbi Christchurch för att ta av väster ut vid Waipara. Vi följer Waipara dalen som är Nya Zeelands snabbast växande vindistrikt. Här dominerar druvorna Riesling och Pinot Noir.
Vi stannar till vid en fantastiskt vacker restaurang och vingård som heter Mud House. Här ser dyrt ut är vår första reflektion, men det visar sig att vi två äter furstligt med huvudrätt, vin och efterrätt för 500 kr!! Det kan man stå ut med. När vi sitter i den vackra trädgården och smuttar på vinet i väntan på maten så ser vi ett par som sitter några bord ifrån oss och dricker Rekorderlig cider!! Vi frågar servitrisen hur det kommer sig att man har svensk cider. Oh, säger hon, jag är aussie och i Australien är svensk Kopparberg cider väldigt populär. När vi skulle välja en cider till restaurangen var det självklart att prova svensk cider. Vi valde Rekorderlig som vi tyckte var den bästa. Vad kul, det är verkligen en kvalitetsstämpel att Rekorderlig cider valts ut på en restaurang som tillhör en vingård.
Nöjda med en fantastik måltid och lite stolta över den svenska ciderns exportframgångar kör vi vidare. Snart upptäcker vi att vi kört rakt fram i en vägkorsning där väg nr 7 svängde av. Det är bara att vända tillbaka. När man åker upp mot bergen i dalarna så finns det sällan vägar mellan dalarna.
Efter två timmars körning upp genom den vackra dalen når vi Lewis Pass på 864 meter. Bergen tonar upp sig runt oss med snötäckta toppar på drygt 1 800 meter. Efter ytterligare en timme når vi Reefton. Här hittade man guld på 1870-talet och ur svensk synvinkel kan noteras att en Hans Jacobson från Malmö, som kom till Nya Zeeland 1850, grundade ett hotell här. Han blev snabbt en förmögen man genom att investera i guldindustrin och satte pengarna i ännu ett hotell som existerar än i dag. Han dog 1905 och efterlämnade sex söner och tre döttrar!! Reefton var den första stad i Nya Zeeland som blev elektrifierad. Vi stannar på en mack och tankar samt smakar en glass. När vi lämnar Reefton ser vi att man här också bryter kol. Vi passerar en stor bangård fylld med kolvagnar och stora lok.
Nu kör vi vidare mot Berlins och väljer väg nr 69 norrut från Reefton. I Inangahua Junktion kör vi in på väg nr 6 och svänger mot den västra kusten. Efter en halvtimmes körning står där en skylt som talar om att vi kör in i Berlins. Strax dyker en skylt upp är med texten historiska Berlins. När vi kommer fram till det som idag är hotell Berlins möts vi av skylten Till Salu. Stället är stängt och ute till försäljning. Orten Berlins visar sig vara en samling om kanske 5 hus och vi ser inte en levande själ. Vi vandrar runt och tittar in genom fönstren på det stängda hotellet. Det ser snyggt och välordnat ut därinne. På väggen ser vi en tavla där berättelsen om Johan Berlin står. Han föddes 1838 i Bro socken i Bohuslän, kom hit 1866, byggde ett hotell, blev storhandlare, postmästare och finansiär. Hotellet kom att benämnas Berlins vilket också blev namnet på den ort som nu i det närmaste är utdöd. Är det någon som vill ta över ett hotell i Nya Zeeland med starka svenska anor så passa på…
Vi vänder tillbaka inåt landet och kör mot Abel Tasman i hopp om att hitta en bra övernattning. Klockan är drygt sju på kvällen. Vi passerar ett av alla dessa upplevelsecentra som Nya Zeeland är känt för. Ingen har väl missat bungyjump. Här heter området The Buller Gorge som är en upplevelse och kulturarvspark. Man skryter med att ha Nya Zeelands längsta hängbro och man kan besöka en guldgrävarstuga och prova på att vaska guld mm.
I Murchison, som anses vara Nya Zeelands centrum för forsränning, hittar vi ett trivsamt B&B, Murchison Lodge, som ägs och drivs av ett trevligt engelskt par och dom har ett rum kvar när vi kommer. Vi checkar in och känner att det är dags för lite kvällsmat. Vi blir hänvisade till den lokala Puben. Vi följer en snitslad stig in till bycentrat där Puben ligger. Det blir traditionell Pubmat och en skön kvällspromenad tillbaka.