Hjulspår

Vilken härlig morgon, himlen är klarblå och i fjärran kan vi se Kaikoura Range, den nordligaste delen av Sydalperna sticka upp över låga moln som ännu inte skingrats. Här når  bergstopparna över 2 500 meter. Bilen packas, vi checkar ut och betalar 125 NZD för två nätter. Vi var nöjda med rummet men internet kostade skjortan. Här fick man betala per byte, inte per timme, vilket för vår del var klart ofördelaktigt. 5 NZD tog slut på ca 10 minuter!

Vi kör väg nr 1 söderut längs kusten. Efter några mil svänger vägen in i landet och vi färdas genom, vid det här laget, ganska välkänt landskap. Efter Cheviot stannar vi till vid vad som verkar vara ett vanligt vägkafé, men som visade sig vara en riktig pärla! Det är Domett Mainline Station cafe, gifts & garden som visar sig vara Domett gamla järnvägsstation som är flyttad. Kaféet drivs av familjen på vars mark det står strategiskt några hundra meter från järnvägen i korsningen mellan väg nr 1 och Hurunui Mouth Rd som går ner till Port Robinson och Gore Bay vid stilla havskusten. Vi beställer in några smarriga kakor och kaffe som avnjuts i den fantastiska trädgården på baksidan.

När vi lämnar kaféet för att köra de återstående 10 milen till Christchurch hälsas vi välkomna tillbaka av en trafikskylt för järnvägsövergång som fått en annan användning. Strax korsar vi Hurunui River som mynnar ut i Stilla havet vid Port Robinsson. Vi fortsätter att köra ett par mil in i landet från kusten. Emellanåt så går det stickvägar ner till havet men kusten är förmodligen så otillgänglig att någon väg aldrig dragits där.

Vi kör in i Christchurch förorter och ser hur sprickor i vägen lagats och inser att vi nu börjar se effekter av jordbävningen för två år sedan. Väl inne i centrala staden parkerar vi på en stor grusplan. Runt omkring oss ser vi följderna av jordbävningen i form av avspärrade områden, öde hus och hus som håller på att rivas. När vi vandrar in i det som varit det kommersiella centrat får vi känslan av att befinna oss i en krigshärjad stad. Förödelsen är i vissa områden total! Många byggnader som synbart klarat jordbävningen är så skadade så de inte kan användas utan står kvar som dom lämnades. Det liknar en spökstad.

Men livet måste gå vidare och på en öppen yta har ett nytt handelsområde öppnats inhyst i containers!! Butiker, kaféer, restauranger, toaletter, banker… Allt finns inhyst i containers, ibland travade på varandra. Vi vandrar runt bland containers och på något konstigt sätt så känns det som en kul grej att ha alla verksamheter inhysta i identiskt lika stora plåtboxar i olika färger. Men verkligheten är ju en annan. Vi tycker att man trots allt gjort det väldigt bra. Vi äter lunch i en av boxarna innan vi åker vidare med många tankar och intryck kring naturens krafter och vad liten människan är jämfört med dessa.

Snart når vi Banks halvö. Den är uppkallad efter Joseph Banks, en engelsk naturalist och botaniker som reste med kapten Cook på dennes resa med Endeavour då Nya Zeeland återupptäcktes 1769. Med på resan var också Linnélärjungen och svensken Daniel Solander som deltog i den av Banks utrustade vetenskapsgrupp som medföljde fartyget. Cook, Banks och Solander blev de första vita män som satte sin fot på Nya Zeelands mark. Även Solander fick ge sitt namn åt en ögrupp som ligger vid Sydöns södra kust, Solander islands. Som kuriosa kan nämnas att Joseph Banks farfar, Jacob Banks, var svensk och född i Stockholm.

Banks halvö  utgör det mest framträdande vulkaniska inslag i Sydön. En vacker rundformad halvö ursprungligen skapad av två vulkaner där det som är kvar av kratrarna idag är två djuphamnar. En av dessa, Akaroa Harbour, är vårt mål för dagen. I den hamnen anlöpte en amerikansk valfångare 1829. Med på skeppet var en svensk, Sven Sjögren. Han sålde ett gevär till den lokale maorihövdingen och fick som tack ett jadesmycke samt dottern Hinahina som brud! Hon följde med Sven till Sverige men dog inom kort av smittkoppor. Smycket såldes av Sjögrens släktingar på en auktion i Wellington 1972 och finns nu på museet i Akaroa.

Vi möts av fantastiska naturscenerier när vi åker ut på halvön. Vyn över Akaroa Harbour är fantastisk. På snirklande vägar åker vi ner mot viken. Den här delen av halvön befolkades först av fransmän och tyskar på 1840-talet och Akaroa stad finns tydliga tecken av den franska influensen. Det var här fransmännen slog sig ner på 1840-talet i ett försök att bilda en fransk koloni och tyskarna bosatte sig längre in i samma vik. Vi åker in i staden och längs huvudgatan kan vi se ett Boucherie och ett motel som heter la Rochelle. Vi kör vidare till museet efter som vi vet att det strax skall stänga. När vi kommer till entrén får vi se att det är helt stängt på grund av säkerhetsskäl efter jordbävningen. Vilket elände hur skall vi nu få se Sven Sjögrens smycke.

Nu inriktar vi oss på att hitta rum för natten och hamnar till sist på La Rochelle. Vi checker in och får veta att hotellet drivs av en kiwi från Christchurch och hans fru med franskt påbrå. Vi tar en kvällspromenad längs stranden och stannar till vid en trevlig restaurang, The Trading Rooms, där vi äter en god middag och njuter av vackert väder och gott vin.

Innan vi knyter oss för kvällen skickar Per en e-post till museet och frågar om vi på något sätt, trots att det är stängt, kan få se smycket under morgondagen. Vi bestämde oss också för att åka ut med en båttur nästa dag kl 12 för att simma med delfiner (!!) och förlänger därför vår vistelse med en natt.