Hjulspår

Liksom när vi flög till Svalbard så är vi nu tvungna att gå upp i ottan eftersom planet går vid femtiden. Det är dock inte lika svårt eftersom det ju är så ljust ute. Vi har avtalat med biluthyrningsfirman om att vi ställer bilen på flygplatsen vilket gör att vi varken behövder åka med den ohemult tidiga bussen eller ta taxi på morgonkvisten. Det danska paret som vi blev bekanta med på fotvandringen skall resa med samma flyg som vi. Därför erbjuder vi dem att åka med i vår bil vilket de tackadar ja till.

Per parkerar bilen och låter nycklarna sitta i som han blivit instruerad. Ingen stjäl en bil här, var skall man ta vägen med den?

Retligt nog har Cecilia glömt att packa ner sin kära Schweiziska armékniv i resväskan så naturligtvis tar de den ifrån henna vid genomlysningen av handbagaget. Trist, den har hängt med länge…

Resten av resan går enligt plan med litet väntan i Oslo men så småningom når vi återigen Arlanda, varefter vi kör de 15 milen tillbaka till Nyköping i vår kära Defender.

Vi konstaterar att vi fått en helt annan uppfattning av Svalbard än den vi hade när vi for iväg. Frågan är om inte detta blir nästa stora semesteräventyr för den lite mer vågade semestern. Longyearbyen har alla moderna faciliteter som krävs och äventyret finns runt hörnet. Vi har bara nosat på det så vi kommer nog att åka tillbaka. Det vore spännande att uppleva det ständiga mörkret under vintern. Fantasierna och drömmarna om att återvända blir den givna diskussionen på hemresan, synd att Defendern inte kan hänga med……