Hjulspår

Eftersom det bara finns drygt 40 km bilväg på Svalbard och vi gillar att resa med bil så är vi så klart tvungna att hyra en bil för att köra runt det lilla vägnätet. I brist på Defenders faller valet på en fyrhjulsdriven KIA.

Att ge sig ut på egen hand till fots är inte att rekommendera eftersom det finns risk för att stöta på isbjörn. Att sitta i en bil på det allmänna vägnätet känns dock tämligen ofarligt. Bortsett från att isbjörnen är fridlyst på Svalbard är den dessutom ett mycket farligt djur. Därför varnas det på flera sätt för att locka den till sig eller ge sig ut på egen hand utan varningspistol och grovkalibrigt gevär. Några veckor innan vi kom till Svalbard var det en incident med en isbjörn och några ryssar. I självförsvar dödade de björnen, och liksom vid alla isbjörnsincidenter utreddes saken av sysselmannen för att säkra att det verkligen handlade om självförsvar.

Vi startar vår färd västerut mot Björndalen och längs vägen passerar vi campingplatsen och flygplatsen. Vi noterar att de få människor som rör sig i närheten av sina hytter har ett gevär på axeln. Landskapet är slående vackert trots att vädret idag är grådisigt med regnet hängande i luften. Vid ingången till den numera nedlagda gruva 3 vänder vi tillbaka mot Longyearbyen eftersom vägen tar slut där.

Vi håller oss på den västra sidan av Longyear älven och svänger upp mot kyrkan där vi avser fika nybakade våfflor med sylt, brunost och surgrädde. Mums! På vägen stannar vi till vid nedlagda taubanesentralen, d v s linbanecentralen för koltransporterna och vid soluret som naturligtvis är mest spännande att besöka mitt i natten för att ”få bevis” för att solen skiner fast att klockan är 0200.

Efter besöket i kyrkan, där skorna ställs prydligt och tofflor lånas ur skostället, far vi mätta av de goda våfflorna vidare över älven och vidare mot Adventdalen. Vi kör längs väg 400, den så kallade gruve 7 vägen, eftersom det är dit vi är på väg. Det är festligt att gatorna inte har några namn utan endast nummer.

I berget Breinosa ligger Gruva 7 som är en gruva som fortfarande är i drift och som man kan besöka på guidade turer. Vi passerar flera hundgårdar, vilka ligger utanför samhället eftersom det p g a ylandet är förbjudet att låta hundarna bo i byn. Strax efter ingången till gruva 7, där vägen tar slut, kommer vi till Eiscat radarstation där det bedrivs forskning på samspelet mellan solen och jorden. Det är nästan en skrämmande upplevelse att vara så nära dessa gigantiska radar, 42 respektive 32 meter i diameter. När de dessutom börjar röra på sig känns det som att vara i en science fiction film…

Väl tillbaka nere i Longyearbyen känner vi att vi behöver lunch, våfflorna till trots. Det blir rekorderlig norsk husmanskost på restaurang Busen som är kolarbetarnas gamla mäss. Kolarbetarna kallas nämligen busar och på torget utanför finns en staty föreställande Busen när han återvänder hem efter dagens förvärv i gruvan. Resten av eftermiddagen ägnar vi åt shopping och att skriva vykort innan vi går till hotellet för att vila litet före middagen. Bland annat så besöker vi Vinmonopolet där allt säljs skattefritt på Svalbard. Det är alltså billigt med ädla drycker här men det går inte att ta med sig några stora mängder härifrån, inte ens för norrmännen.

Eftersom vi gärna vill prova lokala produkter som säl och val så har vi bokat bord på Kroa (där vi var första kvällen) då vi vet att detta serveras där. Vi beställer som vanligt olika rätter för att kunna prova så mycket som möjligt. När maten kommer in konstaterar vi att val smakar litet likt kalvlever, medan den gravade sälen lika gärna kunde ha varit gravat nötkött. Det känns rätt att sitta i den robusta miljön med sälskinn och tågstumpar som bjuds på restaurangen och äta dessa arktiskt inspirerade rätter. Det blir en bra avrundning på våra äventyr här på Svalbard. I morgon blir det tidig uppgång och färd hem.