Hjulspår

Direkt när vi kör in i Ukraina märker vi att vägstandarden blir sämre. Inte så att här finns potthål i vägen men den är påtagligt ojämnare och guppigare. Landsbygden som vi åker igenom verkar också fattigare. Efter att ha vistats i Ukraina en tid förstår vi att levnadsstandarden är olika i olika delar av landet. Samma sak är det med vägstandarden. Generellt kan man säga att vägarna är hyfsade och många av de större landsvägarna är bra. Det som markeras med motorväg på kartan är oftast en vanlig fyrfilig väg med korsande väg. Bästa vägen vi kör på är en nybyggd fyrfilig motorväg ut från Kiev som vi får njuta av i några mil. Den går nämligen bara till den internationella flygplatsen. Bra att visa upp när det kommer statsbesök!

När vi avviker från landsvägen och kör in i byar eller mindre städer så blir gatorna oftast väldigt dåliga. Här får man se upp för potthål som dock oftast är markerade. Vi läste innan vi for iväg att man ska se upp för hästskjutsar ute på landsvägarna. Vi ser dom bara inne i byarna och det är inte så vanligt där heller.

Den första staden vi besöker är Chernihiv och när vi kör in där för att leta upp ett hotell så upplever vi det som att köra in i ett kaos. Gatan är ett vimmel av bilar, folk som korsa gatan, skyltar och olika bussar som hämtar upp folk vid överfulla busstationer. Om trafikkulturen i Vitryssland kan liknas vid vår så får man nog gå till södra Italien för att hitta en jämförelse med Ukraina. Inte så illa som i Neapel där man struntade i trafikljusen, dom följer man i alla fall i Ukraina, men det är mycket rörigt. Bilden bekräftas när vi åker in i Kiev vid rusningstid någon dag senare. Här gäller det att ta sin plats och köra bestämt. Vid köbildning blir Ukrainarna nervösa och vi ser dom som genar genom grönområden för att komma vidare. Det ser komiskt ut med en gammal dam som är ute och rastar hunden, plötsligt omgiven av stora bilar börjar hon vifta och försöker schasa bort dom utan att lyckas. Tillsist står hon och hunden ensamma kvar i ett dammoln när bilarna passerat. De här utbrotten ur kön sker stötvis och fem till tio bilar ger sig plötsligt iväg mellan buskar och träd. Ett annat innovativt sätt att komma vidare är att utnyttja mötande trafiks ”lediga” filer. En bil bryter sig plötsligt ut när det blir tomt i det närmaste mötande körfältet och accelererar iväg. Hur han lyckas vet vi inte men strax så fylls filen med mötande bilar.

Körstilen i Ukraina är mycket innovativ och ovan för en svensk. Vi blir oroliga när vi kör landsväg utan vägren. Ukrainarna kör nämligen om även om dom möter. Det blir ett slags chickenrace och vi blir tvingade att bromsa in vid ett flertal tillfällen, en gång är det riktigt nära och vi blir tvungna att i stort sett tvärnita för att undvika kollision.

Innan vi åkte till Ukraina fick vi veta genom bland annat Motormännen att det skulle vara svårt att hitta bensinstationer. Det stämmer inte alls. Vi vill nog närmast påstå att det är en överetablering av stationer. Dom ligger som klasar efter vägarna och det byggs nya överallt. Det går också bara att använda kreditkort vid många stationer, även på landsbygden.

Utanför städerna vid större vägkorsningar hittar vi ofta marknadsplatser där det finns det mesta köpa. Vill man stanna vid en rastplats och äta blir man oftast besviken. De få ställen som finns är skräpiga och vi får intrycket att de används som reparationsplats för trötta fordon. Det är bättre att stanna vid något kaffe eller restaurang och snylta på deras uteservering. Vi köper en kaffe, vatten eller öl och kompletterar med egen matsäck. Här finns också de bästa toaletterna om än långt ifrån västerländsk standard. Att hitta annat än hål i golvet är inte möjligt längs vägarna.

När vi parkerar bilen söker vi oftast en betalparkering. Där finns alltid någon som tar betalt, betalautomater finns inte, och det känns tryggt att veta att någon bevakar parkringen. När vi ska parkera över natten väljer vi en säker parkering om det finns. I Feodosia står vi dock parkerade på gatan i tre dygn och det händer ingenting. Vi tror inte det är osäkrare här än i Sydeuropa.

Vi lägger märke till att större orters namn är skrivna både ned kyrilliska och latinska bokstäver på orienteringstavlor längs vägen. Det underlättar men för att klara sig ska man kunna läsa även kyrilliska bokstäver. I Bakshchysarai, tatarstaden på Krim, ser vi att vi fått en pyspunka på vänster fram. Det är inte värre än att vi kan köra. Efter vägen får vi lära oss att man inte fyller på luft på bensinstationerna. Dom är faktiskt bara bensinstationer, möjligen försedda med en kiosk längs stora vägar, där finns inte ens vatten för att putsa rutan. Fyller på luft gör man på gummiverkstäder, som också ligger längs landsvägen. När vi behövde fylla på kostade det 1 UAH. När vi tillslut är tvungna att laga däcket så kostar det 10 UHA (knappt 15 SEK) på en gummiverkstad i Odessa. Det finns gott om små verkstäder där man kan få hjälp med bilen och när taktältet lossnade fick vi hjälp med nya muttrar för 20 UHA.