Hjulspår

  Frukosten på hotellrummet smakar bra. Yoghurten var sådär tyckte Cecilia men när vi upptäckte att det fanns presskaffe och inte bara te på hotellet var allt bra igen. Idag skall vi besöka Rotorua museum som vi hört skall ha den bästa Maoriutställningen i Nya Zeeland. Vi skall också besöka det geotermiska området med varma källor, bubblande lera och sprutande gejsrar liksom en konstgjord Maoriby och bland annat se Haka.

   

Vi promenerar genom centrala Rotorua till museet som visar sig vara en fantastiskt vacker byggnad. Den uppfördes i början av 1900-talet som en spaanläggning och öppnades 1908. Här utfördes vid den tiden alla tänkbara medicinska behandlingar med vatten, el och lera. 1949 stängdes anläggningen för att sedan bland annat vara nöjespalats innan det 1969 blev museum.

 

Vi betalar 40 NZD och får en guidad tur. Guiden visar sig ha bott en period i Stockholm och kan lite svenska. Guidningen är bra men handlar väldigt mycket om den tid som byggnaden var spa. I halva byggnaden har man bevarat så mycket som fanns kvar de olika behandlingsrummen och visar vilka metoder som användes. När vi äntligen kommer till den del som handlar om den maoriska kulturen så tycker vi att guidningen är lite för summarisk. Här är det också förbjudet att fotografera. Vi beslutar att återvända till museet efter lunch för att Per vill titta närmare på maoriutställningen och Cecilia vill se en kläddesignutställning som visades temporärt på museet.

Lunchen blir på en enkel smörgåsbar i centrum. Efter en promenad på huvudgatan återvänder vi till museet. Den maoriska kulturen och historien är spännande. Man vet fortfarande inte exakt varifrån Maorierna kommer men det anses att dom kom till Nya Zeeland på 1100-talet. Här utvecklade man en egen kultur men var uppdelade i olika stammar som ibland krigade med varandra. 1840 skrevs ett fredsfördrag mellan de brittiska kolonisatörerna och den maoriska ursprungsbefolkningen som gav britterna överhögheten över Nya Zeeland. När man går omkring och tittar på alla dessa maoriska föremål och läser om deras samhällsstruktur och leverne, kan man inte låta bli att fundera över vad som hade hänt om maorierna själva fått bygga vidare sitt samhälle och vi européer endast varit en influens i deras kultur.

I museet finns också en del som visar vad som hände Rotoruaområdet vid det stora vulkanutbrottet 1886 då Tarawera vulkanen fick ett utbrott och en 17 kilometer lång krater bildades. Över hundra människor dog vid utbrottet och många byar totalförstördes. Till skillnad mot vulkanerna i Auckland så är vulkanerna i Taupos vulkaniska zon, där Rotorua och vulkanen Tarawera ligger fortfarande aktiva. Så sent som 2007 hade vulkanen Ruapehu ett utbrott.

I boken Svenskarna i Nya Zeeland av Sten Aminoff, har Per läst om svensken Carl Elias Nilsson född 1829 i Lund. I hans synnerligen intressanta livshistoria ryms ett engagemang för maorierna i Nya Zeeland som kom att bli hans nya hemland. Han blev bland annat den första vita att bli upphöjd till Tohunga bland maorierna. Tohunga är en person med den yttersta skickligheten eller kunskapen inom ett visst område. Han var gift med en maorisk kvinna, Ihapera, med vilken han fick fyra barn och han fick själv det maoriska namnet Tare. Han bodde under en period i Rotorua som vid den tiden var den första internationellt kända turistorten i Nya Zeeland, där övertog han i början av 1890-talet chefskapet för områdets mest eleganta turisthotell i termalbyn Whakarewarewa, The Geyser Hotel, alldeles i närheten av de berömda varma källorna. Byggnaden finns inte kvar idag.

På eftermiddagen besöker vi Te Puia en maoriskt kulturcenter där också den berömda Pohutu gejsern ligger. Vi tar bilen dit och kör en svänga i det område vi bor. Vi häpnar över de många motell som ligger här, kvarter efter kvarter består nästan bara av motell. Hur många turister finns det här egentligen? Vi parkerar utanför centret och betalar 106 NZD för att titta på byn, de varma källorna och en Haka. Byn är en besvikelse, att det är ett slags Skansen förstod vi redan tidigare, men att den inte skulle ge någon inlevelse hade vi inte trott. Den så kallade byn består av några byggnader uppställda i ett buskområde.

 

Vi samlas för att se traditionella maoridanser och därbland en Haka. En maorisk dam kommer fram till oss och berättar vad som skall hända. Vi kommer att bli inbjudna till Wharenui, det maoriska samlingshuset. Damen utser en man i vår grupp att ta emot inbjudan på traditionellt maoriskt sätt. Inbjudan går till så att en maorisk man med hotfulla steg närmare sig gruppen och samtidigt högljutt utstöter maoriska ord. Han placerar en kvist på marken och backar undan. Mannen ur vår grupp går sakat fram knäböjer och tar upp kvisten. Därefter backar han tillbaka. Nu signalerar den maoriske mannen att vi är välkomna att komma in i Wharenui. Här får vi i vanlig biografsittning beskåda ett tiotal olika danser som utförs på scenen framför oss. Vi tycker det är spännande att få se de traditionella danserna även om det är lite väl turistiskt, men å andra sidan hur skulle man annars göra det?

På vägen till de varma källorna finns också ett hus där det inne i mörkret är en inglasad bur med kivifåglar. Vi kan se en mörk tuss röra sig och vi förstår att vi sett en Kivifågel. Kivier är nattaktiva och kan bara ses när det är mörkt.

Vi vandrar sedan ut i det termiska området och tittar på bubblande lera, varma källor och väntar in att gejsern Pohuto skall spruta vilket den gör cirka tre gånger i timmen. Det är lite overkligt att gå kring här bland ångorna och lavahögarna. Är man inte ständigt orolig att ett nytt vulkanutbrott skall komma? Plötsligt ropar någon att nu är Gejsern på gång att spruta, vi vänder blicken dit och ser att det nu sakta kommer små vattenkaskader. Det hela utvecklas ganska snabbt till en 30-40 meter hög vattenkaskad. Imponerande!

  

Innan vi återvänder till motellet tittar vi in i textil- och träsnidesverkstäderna som finns på området. Här arbetar några män med gigantiska träskulpturer i traditionell maorisk stil som skall pryda någon byggnad i Auckland.

   

Dagen avslutar vi med att köra in till staden för att köpa solskydd och skoskavsplåster. Vi hittar ett Apotek och här finns inte solskydd med sämre faktor än 30! När vi går ut från Apoteket upptäcker vi en pub på andra sidan gatan som heter Pig & Whistle som Cecilia läst om i vår guidebok, det skall tydligen vara Rotoruas bäst pub. Vi bestämde oss för att inta vår kvällsmat här och stegar in. Det bir en hamburgare till Per och Lam till Cecilia som vi sköljde ner med varsin öl. Allt smakade gott så guidebokens rekommendation var rätt!